Inget är som väntans tider brukar man säga och det passar bra in nu när sonen snart tar studenten. Först väntade jag ut honom för han föddes 10 dagar över tiden. All väntan på jultomten och födelsedagar när han var liten och nu väntar vi båda in studenten. Som en milstolpe i livet. Check.
Vi pratar ofta om livet, sonen och jag. Det som har varit, det som är och det som komma skall. Här och nu. Då och sen. Som ett blankt blad vecklar framtiden ut sig och jag hejjar på honom. Inte i bakgrunden för det är inte min stil, inte i främsta ledet för där är hans plats. Bredvid honom. Varje steg han tar. Om han behöver mig.
